Carina Samuelsson
Carina Samuelsson är präst i Växjö domkyrka.

Min resa

”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill.”

Det är Kristian Gidlund som har sagt de här orden. Kristian var trummis i ett rockband från Borlänge, han blev 29 år gammal, en elak cancer i magen tog hans liv.
Bloggen ”I kroppen min” startade han 2011 då han påbörjade sin första cellgiftsbehandling. Bloggen hade hundratals besökare och till slut tusentals besökare. Bloggen blev boken ”I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början.”

Första gången jag såg honom var på TV-programmet ”Annas eviga” – några personer runt ett bord samtalade om döden och han var en av dem. Hans berättelse grep tag i mig på ett sätt som jag aldrig hade anat.

Själv hade jag precis påbörjat min cellgiftsbehandling. Knölen i mitt ena bröst visade sig vara cancer och på en enda sekund hade mitt liv förändrats. Det enda som jag aldrig trodde skulle hända mig hade hänt och hur mycket jag än önskade att jag skulle vakna upp ur en hemsk dröm, fick jag till slut inse att nu var detta min verklighet och min familjs verklighet.

Knölen drabbade inte bara mig och de som fanns i min närhet, de som stod mig nära, de som blev mitt stora stöd. Redan innan jag kom till lasarettets parkeringshus hade jag i mitt huvud bestämt vilka psalmer som skulle sjungas på min begravning.

Vad händer i en människa när man får ett sådan besked? Jag minns att det första jag tänkte var att nu ska jag dö. Jag minns också att jag någon gång, efter hur många dagar vet jag inte, bestämde mig för att nu måste jag ta mig an det här. Nu är det mig det handlar om, jag har inget riktigt val.

Och sakta men säkert vågade jag ta mig an verkligheten att det faktiskt inte behövde innebära döden. Jag tog ett steg i taget, operation, cellgifter, jag började tappa mitt hår. Till slut orkade jag inte se hårtussarna längre så min frisör hjälpte mig raka av det, med hjälp av några vänner lärde jag mig knyta sjalar runt huvudet, jag skaffade stora örhängen som dinglade runt öronen istället för håret, peruken fick stå i garderoben och sjalarna blev mitt hår, gärna orange, starka färger.

Jag som alltid klätt mig diskret och aldrig med stora örhängen fann mig själv lysa i starka färger. Konstigt! Mellan varven grät jag och hade långa allvarliga samtal med Gud om varför detta skulle hända mig. Jag bad om kraft att orka ta mig igenom.

Jag lärde mig att vichyvatten lindrade magen som tog stryk av alla mediciner, jag lärde mig att prata regelbundet med någon utomstående, jag lärde mig att akupunkturnålarna fick illamåendet att släppa lite. Jag lärde mig att ensam inte är stark men att vi tillsammans kan klara ganska mycket.

Så en vacker dag började håret att växa igen, varje dag kunde sköterskorna på strålningsenheten se att det vuxit lite till. Och lagom till studenten knöt jag av sjalarna, mitt hår var lockigt och stengrått och hemma kallade dom mig för Svinto och stålull.

Det var inte lika smärtsamt, men nog kändes det oroligt den dagen behandlingarna var slut. Det hade blivit någon slags trygghet, sjukbesöken, provtagningarna.

”Jag har levt ett rikt liv”, sa Kristian Gidlund där i TV-programmet ”Annas eviga”. Jag valde att mellan varven, när jag orkade, jobba lite och i en predikan som sändes i Sverges Radio citerade jag Kristian. Veckan efter radiosändningen läst jag i hans blogg; ”Jag hör mitt namn nämnas på radio, en präst predikar och citerar mig”.

Jag har aldrig träffat honom men efter den radiosändningen fick vi mailkontakt. Han lärde mig hur viktigt det är att leva här och nu, så att vi kan ta vara på det vi har. Vi är alla på väg genom det liv vi fått och ingen av oss vet hur våra liv kommer att se ut. Vi kan planera och tänka framåt och det ska vi göra men vi kan aldrig riktigt veta. Jag har lärt mig att det enda jag vet är det som händer här och nu.

”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.”

Vissa dagar oroas jag fortfarande. Att cancern ska komma tillbaka. Att den finns där under ytan redo, när jag minst anar det, att explodera. När de dagarna kommer försöker jag koncentrera mig på nuet. Här står jag, här och nu lever jag! Snön smälter, våren är kanske trots allt på väg.

Tack alla som funnits och som finns vid min sida!

”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.”

Carina Samuelsson

Februari 2014