Fortsättning, del 2, på Adams berättelse, skrivet i april 2016.
Vill du läsa del 1, börjar den en bit ner på sidan.

Någonting händer i min kropp men ingen vet vad

Det blev inget med ”En sång mot cancer” på Ryttartorpet i juni 2015. En vecka innan tvingades Adam lämna återbud.

– Värdena hade stigit och jag hade ont. Efter röntgen i maj blev det operation i Malmö den 1 juni, magen skulle öppnas igen för att hitta något, det kan vara ärrbildning sa dom, berättar Adam.

Men operationen gav inga svar, inget nytt hittades och prover togs på lymfan innan magen syddes ihop, än en gång. Det var en besvikelse.

Söndagen den 7 juni åkte Adam de 20 milen hem till Rottne trots att han hade jätteont.

– Varje ojämnhet i vägen kändes olidlig, säger Adam. Och veckan som följde blev en plåga för jag kunde inte äta. Jag kräktes upp allt och vid det här laget hade jag tappat 15 kg.

– På lördagen åkte jag in akut till Växjö och efter röntgen konstaterades extremt tarmvred vilket medförde ännu en akut operation och läkarna förklarade att  nu kan vi inte öppna din mage fler gånger.

– Jag tog ingen smärtlindring dagarna efter och födan bestod av dropp, sen flytande och efter fyra dagar mat igen. Sakta men säkert återhämtade jag mig och blev människa igen.

Men under hösten och fram mot jul forsatte värdena att stiga och nu började läkarna prata om det sista kortet att spela. Att slå ut hela immunförsvaret genom ett extremt kraftfullt cellgift och sedan sätta in de egna stamcellerna som finns lagrade.

– Det är som att radera en hårddisk i datorn, för att jämföra med något, menar Adam.

En vecka senare kommer beskedet att innan en behandling bestäms, behövs för säkerhets skull ett prov från en ny tumör. Detta enligt Lorenz Einhorn, en amerikansk läkare som är specialist på den här cancerbehandlingen.

– Så nu väntar jag på att en ny tumör ska bildas i kroppen någonstans. Under tiden tar jag regelbundet prover och röntgas. Men det finns ju en gräns för hur mycket röntgen jag kan utsättas för, funderar Adam.

– Och jag erkänner att humöret kan svänga lite ibland, det är ovissheten och att vänta på besked som är värst, tycker Adam.

– Men vi har i alla fall en viktig sak att se fram emot, Madeleine och jag, vårt framträdande på Ryttartorpet den 29 juni 2016. Då blir det ”En sång mot cancer”, mycket underhållning och lite prat om vår ”resa”. Samtidigt gör vi en insamling för mer forskning och bättre cancervård lokalt, allt går till Cancerstiftelsen i Kronobergs län. Några sponsorer har redan skänkt pengar men vi hoppas att fler visar sin goda vilja inför den här kvällen.

Vill du stödja ”En sång mot cancer” med en gåva kan du använda Cancerstiftelsens bankgiro 5397-9613, eller swisha till 123 123 78 41. Skriv ”Adam” som meddelande i bägge fallen.

Vi ses på Ryttartorpet, välkomna!

Adam har besegrat sin cancer. Tre gånger! (februari 2015)

Vi sitter i villan i Rottne och njuter av en kopp kaffe med äppelpaj och vaniljsås till. Cockerspanieln Altus, döpt efter en flöjttillverkare, vilar på golvet och strax intill sover miraklet Nova i sin vagn. Adams och Madeleines två månader gamla dotter. En riktig familjeidyll, men så har det inte alltid varit.
Musiken förde dem samman för 10 år sedan och den är ett stort gemensamt intresse. Ibland uppträder de tillsammans, Adam på gitarr och Madeleine på tvärflöjt, båda sjunger.

Adam är 28 år och Madeleine ett år yngre.

Det började i duschen 2009

Det var när han tog en dusch 2009 som han kände det, pungen var stenhård på ena sidan. Tankarna for genom huvudet men det är nog inget, minns Adam.

Fyra månader senare blev det röntgen och ultraljud och den 17 juli fick han beskedet – testikelcancer. Den planerade resan till Rom fick ställas in och istället blev det snabbt operation och den högra testikeln togs bort. Allt gick bra men nya prover togs.

En dryg månad senare konstaterades det att cancern hade spridit sig i kroppen till lymfan. Nu blev det cellgiftsbehandling var tredje vecka fram till november. För säkerhets skull bestämdes en operation, nu i Malmö, för att ta bort tumörer vid ryggen.

Operationen var omfattande, magen öppnades och för att komma åt lyftes tarmar och magsäck ut. Den varade i flera timmar och smärtlindringen var inte den bästa. Adam förlorade känseln i halva händerna. Han var hemma igen till julen 2009.

Telefonen ringde – sarkom

För att hålla koll röntgades Adam två gånger om året och allt såg bra ut. Den 22 december 2010 var Adam hemma hos en kompis i Rottne när telefonen ringde. Det var onkologen Tomas Edekling och beskedet var än en gång tråkigt – en ovanlig vävnadstumör som kallas sarkom hade hittats under nyckelbenet.

Den 18 januari 2011 låg Adam på operationsbordet på Thorax i Karlskrona och bröstkorgen sågades upp. Tumören satt illa till och man tog inte bort så mycket som var tänkt eftersom det förelåg risk för förlamning och därmed låg gitarrspelet i farozonen.

En ny omgång med cellgiftsbehandling i Lund, start i mars, var tredje vecka, det blev totalt sex. Sen hem och en månads strålning på det, inga biverkningar av den i alla fall.

Ny omgång vid midsommar

I maj flyttade Madeleine och Adam in i det nya huset.

Allt löpte på, till en början med täta blodprover men sedan allt glesare. Nu dröjde det ända till augusti 2013 då tumörmarkerarna började öka en aning. Men rädslan för överbehandling gjorde att man avvaktade med behandling.

Till midsommar 2014 var det ändå dags igen. För säkerhets skull togs stamceller om inte Adam skulle svara på den nya behandlingen med ännu en omgång cytostatika.
Det blev fyra nya omgångar, en var tredje vecka. Den här bjöd på konstig smak, illamående och känseln försvann i händer och fötter. Känslan fanns inte där när Adam spelade gitarr.

Men slitet gav resultat, markörerna fick ge sig. Och en ännu större glädje väntade den 14 september, dagen då lilla dottern Nova kom till världen. Närmast ett mirakel efter avklippta nervbanor och cellgiftsbehandlingar i den mängden.

Små enkla ting har blivit viktiga

– Det värsta är att inte veta, att inte kunna förbereda sig, säger Madeleine.
– Jag oroar mig och det går ju inte att planera så mycket. Det är klart att jag reagerar mer och blir ledsen.
– Vi lär oss mer att ta tillvara stunderna och dagen, små enkla ting blir viktiga och vi har kommit varandra närmare, berättar Madde.

– Jag behöll mycket för mig själv när jag märkte att anhöriga blev ledsna. Men det är bra att vara öppen och prata om det, även med utomstående, menar Adam. Det betyder så mycket när någon bryr sig.
– Det gäller att tänka framåt, att det löser sig och ta vara på de bra dagarna. Nova gör att jag struntar i skitsaker numera och hon är världsbäst på att skingra tankarna.

– När jag fick beskedet om sarkomen kändes det hopplöst och jag var beredd att ge upp men jag har aldrig varit rädd för döden, förklarar Adam.
– Jobbet som driftstekniker på Lesjöfors är bra för mig, jag känner mig behövd. Rädslan för infektioner får inte hindra mig att umgås med andra.

När vi skriver detta, i februari 2015, mår familjen Alriksson bra och planeringen pågår för fullt för ett evenemang på Ryttartorpet i Växjö till sommaren.

– Då ska Madeleine och jag spela och sjunga för att samla in pengar till Cancerstiftelsen i Kronobergs län. Ett sätt att visa vår tacksamhet för den vård och den värme vi mött, men också för att bidra till att det kan bli ännu bättre, avslutar Adam och Madeleine nickar.