Att leva tills man dör

Två dagar med viktiga föreläsningar om den svåra palliativa vården

Det var många som kom, lyssnade och lärde sig om den palliativa vården när vi, i samarbete med Palliativt centrum Linnéuniversitetet, bjöd in till fyra halvdagsutbildningar i Växjö och Ljungby. Föreläsningarna vände sig till personal som i sitt arbete möter personer med allvarlig sjukdom.

Ann-Christin Kärrman, styrelseledamot i Cancerstiftelsen inledde med att läsa en dikt av Oliver 16 år, från Ljungby. Sedan hälsade vår ordförande Bengt Martinsson alla välkomna.

Carina Modéus är psykiatriker och cancerläkare. Hennes föreläsning handlade om frågan ”Vad händer med oss på tröskeln till livets slut?” Om hur man hanterar sin begränsade tid.

Carina berättade att det dör ca 90 000 personer varje år i Sverige, lika mycket som en stor idrottsarena rymmer.
Så hur förhåller vi oss till sorg? Ibland finns det inget annat sätt än att uthärda. Det blir bättre med tiden. Det handlar om vår resiliens, vår förmåga att stå emot och klara av en förändring, samt att återhämta sig.
För att öka den förmågan kan man ställa sig frågan ”det jag gör, hjälper det mig eller skadar det mig?”. Man kan lära sig tekniker för att lugna sitt nervsystem, hitta sina källor där man kan hämta kraft och gå till dem. Lyssna inåt och söka tystnad, lyssna utåt på människor som levt länge.

Ett tips vi fick är att skriva i en tacksamhetsbok. Att försöka hitta något att vara tacksam för även om sorgen finns där. Carina berättade om en riktigt dålig dag då det var svårt att komma på något positivt att skriva. Men efter att ha funderat ett tag så skrev hon i sin bok att hennes son ”luktade så gott innan han vaknade och var arg”.

Patrik Ekwall, journalist, miste sin fru Hannah i bröstcancer i februari 2021. Både Patrick och Hannah har under hela sjukdomstiden varit öppna med vad som hände i deras liv.
Patrick berättade gripande om hur han upplevde tiden från cancerbeskedet till sorgen och saknaden. Men också hur han gör för att gå vidare tillsammans med sin dotter Tindra, som var 7 år när Hannah gick bort.
Det var en mycket stark föreläsning som berörde och rörde många till tårar. Men Patrik ville att vi alla ska känna att man behöver inte leva i sorg utan göra sitt bästa för att leva ett bra liv eftersom  ”DU lever, därför måste du leva”.

Om samtalets betydelse vid allvarlig sjukdom, berättade sedan Anna Sandgren och Helene Reimertz. Anna är docent vid Linnéuniversitetet och vetenskaplig ledare för Palliativt centrum. Helene är överläkare och utvecklingsledare för Palliativt centrum.

Den palliativa vården är till för de patienter som har en eller flera livshotande sjukdomar som kan leda till döden inom veckor, månader eller år. För den sjukvårdspersonal som möter dessa patienter kan det ibland vara svårt att samtala om döden. Att veta när man ska inleda ett sådant samtal.
Att få ”verktyg” att använda sig av kan göra det lättare. Ett sätt är att samtala i vardagen, småprata och ställa frågor som ”vad är viktigt för dig, vad får dig att må bra”? ”Finns det något jag kan göra som skulle kunna vara till hjälp för dig?” Syftet med samtalen är att främja möjligheten för patienten och de närstående att kunna leva med värdighet och välbefinnande.

Det var två mycket givande dagar med viktiga föreläsningar.
Tack alla föreläsare! Och tack alla ni som kom för att lära er mer om den palliativa vården.
Vi hoppas att vi kunnat förmedla en del ”verktyg” till er som ni kan använda er av i ert arbete när ni möter allvarligt sjuka människor.

Ett extra tack till PM & Vänner Hotell och Bokfabriken för att ni på olika sätt bidrog.

Ann-Christin Kärrman läser den fina dikten som Oliver skrivit.

Anna Sandgren tillsammans med Bengt Martinsson, som hälsade alla välkomna.

Carina Modéus om hur man hanterar sin begränsade tid.

Patrick Ekwall berättade öppet och gripande om hur det var att vara anhörig när Hannah blev sjuk i cancer.

Om samtalets betydelse berättade Anna Sandgren…

…tillsammans med Helen Reimertz.

När Patrick sålde sin signerade bok blev det kö och fotografering. 50 kr per bok gick till den lokala cancervården.